Friday, 25 April 2008

Om att spela en roll

Jag funderar mycket på vem jag vill vara - vilken roll jag tillskriver mig själv. Det finns roller jag absolut inte vill har på min reportoar: dum blondin fast jag är brunett som är ytlig och skönhetsfixerad och tror att 'bara jag får de stövlarna så kommer mina problem vara lösta', the Ego, intellektuellt pretto som bara dricker Amarone för allt annat är billigt blask och hävdar att Kafka är det enda som är värt att läsa, designnörden som inte kan köpa en möbel på EM för den har ju inte den rätta 'designer-labeln' eller martyren som skriker ut sin smärta och att all världens elände drabbar just mig... .

Men jag vill inte heller vara en bland mängden. Om man baserar den bilden på vad man kan läsa i diverse bloggar så ska man vara klädd i Odd Molly cardigan, Acne jeans och ha en par ballerinas på fötterna. Man ska gilla Marc Jacobs och självklart ska man äga en Bayswater. Vad annars. Man ska städa sitt hem med Maison Belle, ha Renee Voltaires produkter i skafferiet och inreda med Josef Franks tyger. Eller Marimekko. Eller något annat välkänt märke. Sitt eget malda ekologiska kaffe dricker man ur en Hanna Wernings mugg och till detta äter man bara exklusiv choklad exempelvis Amadei. Fast då och då är man busig och stoppar i sig något med Marabou-loggan på. Där sitter man i sin Coffee- soffa från Mio (eller Mogensen om man har 80 lakan liggandes i byrålådan), tittar på sin Kitchen Aid som glänser i köket där Ph5-lampan svajar och Cult-krukorna står på rad och är precis som alla andra... eller?

Jag frågar mig själv: vad vill jag, just jag och ingen annan, idag? Och det enkla svaret förbluffar mig gång på gång. Jag vill vara jag. Jag vill vårda mina relationer med dem jag älskar: min man och mina barn. Jag vill ha ett hem där det jag kan hitta lugn och ro. Jag vill ha ett jobb där jag kan ge i samma utsträckning som det ger till mig. Jag vill vårda min kropp och min hälsa. Vin, handväskor och kuddar spelar ingen roll. Materia är förgängligt.

Jag tror benhårt på att ens tankar reflekteras i hur man lever sitt liv och framställer sig själv. Tänker jag negativt om någon annan så säger det mer om mig än om den personen. De negativa tankarna kommer att blockera mina chanser att bli lycklig. Tänker jag positivt så kommer detta märkas i hur mitt liv utvecklas: jag kommer att bli bemött bättre, jag får fler möjligheter och svåra oöverkommliga problem blir istället spännande utmaningar där jag får möjlighet att lära mig något.

Så... är du trogen dig själv? Är du ditt sanna du? Den bästa versionen av dig som du någonsin kan vara? Vad vill du ha ut av livet? (Och svara nu ärligt och inte ytligt.) Vilka tankar projicerar du ut till omvärlden?

12 comments:

Dubbelörnen said...

Tror nog jag är så nära mitt sanna-jag som jag kan komma *ler*.

Det är otroligt positivt att bli äldre, för jag har nog aldrig varit så nöjd med mig själv som nu. Jag vågar mer o bryr mig mindre *asg*.

Livet har dessutom givit en massa svåra törnar som också hjälpt till att bli mer uppskattande till det jag har. Njuta av det där lilla istället för att jaga det stora...

Flytten hit ut var det slutgiltiga valet av liv. Struntar fullkomligt i alla måsten.

Tror också precis som du att genom att tänka positivt o vara ödmjuk mot andra så får man så mycket mer tillbaka. Stefan einhorn skriver i sin bok Konsten att vara snäll, så bra om just detta.

Varma kramar till en klok LoX ;)

Jessika said...

Så kloka ord! Jag gillar att ha det fint omkring mig och handlar alldeles för mycket :( MEN jag känner bara till hälften av de prylar du listar så det kanske iaf är ett sundhetstecken *hoppas*! Jag handlar det jag vill ha, det jag gillar och det jag tycker passar in på mig och i vårt hus. Ibland kan man drömma om mer materia mne det som verkligen räknas är ju upplevelsen, vardagen och familjen. Vänskapsband som knyts om eller på nytt. Kärlek och trygghet. Kram!

Hemliga mamman said...

Amen till det....

De enda märkena jag riktigt känner igen var Marimekko och det för att vi fick en dubbeluppsättning påslakan från Marimekko av makens finska moster när vi gifte oss och Cult design... Så jag känner mig ganska sund i märkeshysterin

Agent586 said...

Din text får mig att tänka på Wille Crafoords låt "Samma typ av annorlunda saker" :)

tack för tänkvärda ord, och som enda tillägg kanske att man ibland bara visar en del av ens hela jag i en blogg ;)

Lox said...

dubbelörnen: jag tror att när man blir äldre har man större sannolikhet att finna sig sanna jag då antalet möjligheter har varit fler. Förhoppningsvis, och jag kan bara hoppas, komer jag att känna detsamma när jag är lika gammal som du. :)

Tack för kramen.

jessika: jag famlar själv: ena stunden vill jag leva utan någon konsumtion, andra dagen renovera köket... . Försöker hitta balans, men det är så svårt!

Kram tillbaka!

hemliga mamman: jag tog bara på måfå som har poppat upp lite här och var. Och jag ska erkänna att mycket av det jag nämner hittas i mitt eget hem, så det handlar i högsta grad om att rannsaka mig själv.

Jag blir trött på mig själv när jag står i en affär och inser att jag har förutfattade meningar enkom för att produkten är av ett visst märke. Sjukt.

agent586: jag tror inte heller att man visar sitt hela jag i en blogg. Det var därför som jag plitade dit ett litet 'eller' samt ett frågetecken. :)

Inlägget handlar mest om att jag tappar bort mig själv i min egen yta. Och så blev jag nyfiken på om det finns någon annan som också känner som jag.

Tack för din kommentar!

cia said...

Du kloka kvinna! Ja visst är det lätt att ryckas med ibland, att övertyga sig själv om att allt blir mycket bättre om man har allt andra har. Nu bor vi ju så till att det där med märken ofta får stå tillbaka för vad som faktiskt går att få tag på inom rimligt avstånd, men även jag trillar dit.
Nu har jag ju än en gång fått känna på att livet är kort, kanske kortare än vad man trott. Att den så raka vägen kan sluta eller bli väldigt krokig. Så blir man lycklig för sin EGEN skull, köp det! Pengar gör ingen glad när man inte finns längre eller orkar.
Skjut inte upp det du kan göra idag.
Som person får min omgivning ta mig som jag är, jag tror inte att alla gillar mig men de som gör det vet att jag alltid står upp för mig och dem.
Kram

Lox said...

cia: ja, det är ytterligare ett perspektiv på det hela. Om man är sig själv så kan det visst hända att alla i sin omgivning inte finner en som de vill ha en till. Man passar inte i den rollen som de har givit till en.

Å andra sidan blir det genuina vänner av dem som gillar en, precis som du skriver.

Tack för din kommentar! Jag tänker på dig. :)

Angelica said...

Jag funderar över det och reflekterar kring det hela. Jag tycker om fancy fina saker men jag tror att man måste tänka efter.
Jag trivs med livet oerhört mycket nu, som du vet har det varit skakigt under 2007 och längs den skakiga vägen lärde jag mig en sak. Att lyssna på mig själv och vad jag själv vill med livet! Att kunna ta mig fram genom svårigheter och finna svar och känna av utveckling och se saker från sin positiva sida.

Men självklart, tittar man tillbaka och tyvärr faller in i gamla mönster igen. Men då måste man rycka tag i sig. Igen. Att försvinna i någon annan värld, en värld som är egentligen inte är min. Utan andras värderingar och tankar kring saker och ting. Jo, som inredning, stilar och ja, allt möjligt. För när man är svag och stressad, står man sällan på sina egna ben. Utan på andras, lättpåverkad.

Åh, vad långt och flummigt detta blev. Men jag hoppas att nånstans att du förstår vad jag menar! Och ja,du är klok som en bok! Skulle vilja ha din mailadress!

Kram vännen!

Petra said...

Det här var ett av de bästa inläggen på länge! Förstår precis vad du menar och har själv funderat över samma saker. Men som svar på din fråga om "är du ditt sanna du?"; hur vet man vad som är ens sanna jag? Mitt sanna jag är nog att jag är en person som påverkas mycket av intryck och trender. Men mitt sanna jag är också egensinnigt. Därför så ger jag blanka f*n i väskor och Marc Jacobs även om jag sjukt nog kan känna någon sorts press att "jag borde kanske vilja äga en bättre snyggare dyrare väska". Men Josef Frankidealet som man ser hos alla bloggare och i många inredningstidningar...jag tycker verkligen om hans design men känner här att jag borde revoltera om du förstår vad jag menar.

Lox said...

angelica: jag TROR att jag förstår. :)

Du har varit så stark som ahr tagit dig igenom ett av livets eldprov, och nu får då belöning för dina positiva tankar.

Har inte du min emailadress? Du är en av de få som vet vem jag är... :)

(Om du söker på mitt namn så hittar du mig snabbt.)

petra: det blir så svårt att avgöra vad som egetnligen är ens egna, verkligt egna, val. Väljer jag den här jackan för att jag tycker om den eller för att jag har, omdevetet eller ej, sett en bild i en tidning sex veckor tidigare? Anser jag att en blomkruka är så snygg för att jag tycker så eller för att hundra andra anser detta? Hur kan man vara säker på att det man tänker är ens egna sanna tankar? Och, inte nog med all denna ytlighet man förströr sig med för att slippa tänka på de svåra frågorna, vilken sorts energi sprider man omkring sig? Negativ eller positiv?

Jag har verkligen ingen som helst aning utan känner mig högst förvirrad. Och på Josef Frank området är jag skyldig som bara den. Inte nog att min mamma, moster och syster lever i Svenskt tenn show room, även jag släpar hem dessa förbannade tyger in i min privata sfär. Hur originellt är det? Jag tror ju knappast själv att jag är totalt oförmågen att hitta en enda ynklig designer som inte heter Josef i förnamn och Frank i efternamn... så varför gör jag nu detta?!

Tack för att du svarade. :)

JoHo said...

Vilket härligt inlägg! Och sant. Det är så lätt att "glömma bort livet" i sin jakt framåt framåt framåt. Och inte alltför sällan upplever jag att människor tittar sig omkring och får för sig att "alla andra har det mycket bättre/mysigare/roligare/snyggare än jag"... det gäller att komma förbi det och vara lycklig HÄR och NU och ta hand om det man har. Tycker jag ;)

Lox said...

joho: ytterligare en viktig aspekt på det hela. Och det är så svårt, att inse att man bara lever nu.

Tack för ditt svar!