Vi är åter i Dresden. 2004 bodde vi här en kort tid på Max Planck institutet, och jag hade svårt att ta till mig Dresden som stad. Den var så... ful. Och fin. Eller rättare sagt, man såg resterna av det som en gång hade varit oerhört vackert men som hade blivit sönderbombat, helt i onödan, av engelsmännen i slutskedet av andra världskriget. Dresden ansågs vara världens vackraste stad före bombningarna, men storslagna byggnadsverk.
Ett exempel av detta är Frau kirche, vars prakt resulterade i en stenhög. Under östtyskst regim fanns inga pengar att renovera, utan först vid återföreningen sattes detta på dagordningen. Man använde sig av matematiska modeller och datorsimuleringar för att räkna ut vart stenarna hade landat vid sönderbombningen och så började identifieringen (vilken sten skulle sitta var) och pusslandet. Sten för sten sattes upp, och de gamla kompletterades med nya.
Nu står hon där, vacker som en dag, och turister vallfärdar för att se hennes prakt. Och Dresden har rest sig, än mer, på tre år. Vem vet vart det slutar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment