Thursday, 13 December 2007

Jag lever

Jag har bara varit i Köpenhamn och sedan undervisat på annan ort några dagar. Och sedan kom lucia emellan. Och innan dess ett läkarbesök. Tiden räcker liksom inte till.

Jag funderade över detta när jag låg på britsen på vårdcentralen med klisterlappar placerade lite varstans på kroppen (de tog EKG på mig). Jag jobbar så infrenaliskt, min man sliter han med. Ändå hinner vi aldrig med det vi vill göra. Vi vill båda vara mycket med barnen, vi vill båda lyckas med vår forskning, vi vill båda investera tid i vårt hus, vi vill båda spendera tid bara vi två. Men hur ska man få ihop barnens korta dagar på dagis med framgång på jobbet? Och samtidigt måla om sovrummet? Och åka på romantisk weekend till Rom?

Siktet är ställt för högt. Mitt hjärta talade om detta för mig efter den kaotiska vecka som ligger bakom mig. Lite sjukt när man tänker på det:

må-tis var jag i Vasa.
ons jobbade jag i 14 timmar
to kl 7 gick tåget till Köpenhamn, och vi kom hem sent på söndag kväll. Det var bara att sätta sig och förbereda föreläsningen till morgondagen.

må morgon in i bilen för x antal timmars föreläsning på annan ort, och
ti var lika hektisk den.
On fick jag till läkarbesöket, men jag småsprang därifrån för att hinna med ett forskarmöte. Jag fick sedan rusa därifrån för att hinna hämta barnen på dagis, och därefter ta med dem att köpa julklapp till dagisfröknarna (jag är klassförälder). Sedan hem och förbereda inför lucia.

Därtill kommer renoveringen med fyra olika hantverkare och vi ska inte tala om införskaffande av julklappar.

Men problem är till för att lösas. :-)

Så efter att identifierat vad problemet är (dvs brist på tid) har jag beslutat mig för att gå ner i tjänst. Jag kommer aldrig bli en internationell framgångsrik forskare, jag är inte tillräckligt smart och driven för det. Men mina år med barnen kommer aldrig att komma tillbaka. Och jag har fått för mig att det är just småbarnsåren som är de mest hektiska. Jobba kan jag göra när de inte vill umgås med mig längre.

Sedan måste vi hitta en barnvakt som kan komma någon kväll i månaden. För även om Rom lockar är en middag på tu man hand i hemstaden mer realistisk.

Maken får köpa sina julklappar själv, och hantverkarna var svårast att hitta och få på plats. Nu flyter renoveringen på. (Även om pengarna flyter ut i samma takt.) Och leverfärgen i sovrummet... ja, den får jag bara acceptera.

Vips känns det lättare att andas. Djupa andetag gör susen för själen.

*andas in.... andas ut*

12 comments:

Esmeralda said...

Vad bra att ni (du) kommit till den insikten att gå ner i tid för att hinna med barnen och familjen. Som du säger, jobba hinner man göra sen och vissa saker (som att måla om sovrum) får man skjuta upp och ta när det passar. Hoppas läkarbesöket gick bra och att du blev friskförklarad. När kroppen börjar protestera ska man ta det på allvar! Kram

...och snart Stockholm said...

Lox, kloka ord, visst är det skönt när man når insikt och kan agera efter den (man känner sig stark, eller hur?!). Särskilt när syftet är att göra livet enklare att leva :-)

(jag har tittat in här varje dag och undrat lite var du varit...och nu vet jag ;-)

essko said...

Hej! Klokt resonemang, lycka till!

Jag vill minnas att jag vid tidigare besök hos dig reflekterat över vilken ort du kunde tänkas bo på....då vet jag, tack;) Vilken del av stan, om du vill säga?

Malin med Linn och Johan said...

Kan du applicera dina kloka ord på mej också? Här finns tyvärr inget utrymme för att jag skall kunna ha skitmycket på jobbet. Inte ens en kortare period. Jag har tyvärr ingen "fristad" hemma utan där fortsätter det bara att vara fullt upp och inget stöd. Näpp här börjar tankarna mer vandra åt varannanveckas, har jag råd med en liten bil själv osv. Vi får se hur läget är efter jul och Floridaresan, men fortsätter det såhär så flyttar jag.

Anna Malaga said...

Bra gjort Lox!! Du har kommit fram till detta just för att du är smart och driven ;-)
Sköt om dig och hjärtat!
Kram,

Lox said...

esmeralda: Tack, nu känns det som en lättnad. Visst ska man lyssna på kroppens signaler. Jag är bara lite döv... ;-)

Kunde inte låta bli att småle när jag läste om din stora killes "tror du att jag bryr mig". Bra att veta vad man har framför sig.

jessica: tack, styrkan kommer i att fatta beslut som är sanna till en själv. Och vad som är rätt för en kan vara helfel för en annan. Men detta är rätt för mig. :-)

Och snart är du ett ex. Hoppas att sista veckan blir kul om än stressig.

essko: Tack! Nog behöver jag ha lycka till för jag är urusel att leva som jag lär. *s*

Vart jag befinner mig i staden? Låt oss säga som så att jag ser spirorna från mitt fönster och vinden bär med sig frön från botaniska... .

malin: kära vännen. Jag önskar att det såg annorlunda ut för dig. Jag har som sagt ett stöd, och det gör mig förbannad att herr malin inte inser att ni är ett partnerskap.

Du vill inte komma söderut? Du sliter så på jobb med skift och allt. Dessutom vet jag att du var otroligt duktig på det du gjorde innan.Kramar i mängd!!

anna malaga: tack du. :-)

Jag väljer att leva istället för att ha x antal publiceringar. Känns som att det första är mer viktigt.

Indra said...

Det måste jag säga var ett mycket klokt beslut! Kram

cia said...

Se till att lyssna på din kropp den ska räcka länge än. Tror du har tagit rätt beslut för stunden. Dygnet har ju bara 24 timmar å ska räcka till så mycket. Åren rusar och snart vill våra små inte veta av oss mer än nödvändigt å då finns det säkert massor att gräva djupt i också.
Å i sovrummet får du väl bara blunda då ;).
Kram

Dubbelörnen said...

Vilket klokt o moget val! Av någon underlig anledning så tror vi alltid att allt måste vara här o nu, annars är det kört. Men så är inte fallet. Har så många exempel på de som valt att stå tillbaka under en period o ge mer tid till barnen har när de sedan kommit tillbaka fått bättre o än mer utvecklande jobb. En ny karriär tar fart. Jag menar livet är faktiskt inte slut vid 30-35 även om somliga tycks tro det *skrattar*. Jag lovar det blir bara bättre! ;)

Kramar

Sandra said...

Åh Loxen vilken stress!
Jag förstår och hyllar ert beslut. Själv ska jag gå ner till 60 procent nu i vår. *längtar*
Kramen från norr,
Sandra

Lox said...

indra, cia, dubbelörnen och sandra: tack för era kommentarer också!

sandra: klokt beslut, vännen. :-)

linlin said...

Vad klok du är, Lo. Men jag är ju partisk... Jag har själv just slutat oroa mig för arbetsmarknaden och min nuvarande halvt arbetslösa position. Jag vet att jag reder mig men att jag aldrig kommer att bli himlastormande rik och att jag kanske inte alltid kommer att få arbeta med det jag helst vill. Men det är okej - för jag får varje dag ta del av mina barns uppväxt och även om vardagen ibland suger så är det mest värdefulla jag kan bidra med till världen att forma två nya individer. Faktiskt. Även om det låter hemskt hemmafruaktigt och jag inte ens kan laga mat.

Ha en god fortsättning!