Smärta suger som sagt var

Jag arbetar idag med att inte se smärtstillande som ett misslyckande. Jag är också lite besviken eftersom jag var en aningens bättre innan jag gick till osteopaten. Det är bara att bita i det sura äpplet (som i det här fallet består av mina egna högt ställda förväningar på mitt tillfrisknande). Jag hoppas att jag kan få en akut-tid för att justera det som har hoppat snett de senaste dagarna. Mina egna magiska händer har lyst med sin frånvaro.

Det här är en sådan då jag vill ringa och sjukskriva mig, krypa ner i sängen och känna mig så ynklig och hjälplös som det bara går. Jag vill skylla ifrån mig allt ansvar för mitt eget tillfrisknande och bara tycka synd om mig själv. Saken är den att jag redan vet i från första början att ett sådant agerande inte leder fram till något, utan tvärtom tar mig tillbaka till den tiden då jag verkligen var paralyserad av smärta. Vem f-n vill dit?

Så jag listar fem saker som har varit bra med den här dagen:

1. Solen skiner.
2. Mina plantor trivs i söderläget och jag kom ihåg att vattna dem.
3. Vi ska grilla (finfin och snordyr, då den var ekologisk, fläskkarré ligger och gottar sig i en fruktig marinad).
4. Jag har behållit mitt humör hyfsat bra och har inte skrikit vare sig åt barnen, maken eller svärmor med mor.
5. Maken tog över ansvaret för deklarationen trots att hans kunskaper i byråkratsvenska är oerhört begränsade, och i och med detta kommer vi att kunna lämna in deklarationen i tid.

Nu ska jag gå och andas lite.