Resnerverna pirrar igen

Nyss hemkommen och med tankar i huvudet att "vi tar det lugnt med resandet i år för vår egen och miljöns skull". Men så i lördags fick vi information som omkullkastade alla planer om att ta det lugnt.

En månad i Japan planeras för fullt, och nu tillsammans med vänner och deras barn. Detta är nytt för oss (ffa för mig som oftast är den medföljande partnern på jobbresor) och det var den övervägande faktorn till att det blir en långresa för oss alla istället för att maken ska flyga över för en vecka: att vi reser tillsammans med en annan familj. Inte nog med att vi får sällskap, mamman i familjen är japanska och extra guldkant blir det i och med att vi ska spendera större delen (jobb-delen) i hennes hemstad.

Jag har tidigare skrivit att vara en mamma på vift med två små barn inte direkt är en lyxresa, och mycket i detta ligger i att man är ensam stora delar av dagarna. Ens konversation handlar om det två småttingar vill diskutera och sightseeing består till större delen av lekparker än flotta museum (fast jag försöker klämma in ett för varje destination). När maken sedan kommer hem från jobbet så är inte dagen slut för honom för då väntar det sociala schema som man förväntas medverka i. Lika mycket arbete produceras på kvällstid. Resultatet blir att man går och lägger sig kl. 20, för i och med att vi delar hotellrum alla fyra kan man knappast ligga och titta på tv när det är läggdags för de små. Detta är absolut inte exklusivt för min mans jobbresor utan gäller givetvis även för mina.

Vad planeras det då? Kyoto lockar och Nara likaså. Kanske Tokyo igen... .