Vår kära Anna utlyste en tväling där hon ville veta vilka tre böcker som skulle ingå i en litteraturkanon för gymnasiet. Jag hann inte med att delta i tävlingen då det tog mig 2 timmar att tänka ut mina tre förslag. Lite sengångartakter... . Och dessutom fick proffs delta och priset gick inte helt oväntat till vår proffsbloggare till bibliotikarie LindaK (och jag unnar henne all chokoläde i världen).
Hur som haver, här är min kanon:
*The kite runner, Khaled Hosseini: Denna bok tycker jag att man ska läsa på engelska. Underbart språk, fantastisk berättelse som berör en. Stundom hemsk, men med tanke på att den beskriver krigsförhållanden i Afghanistan så blir det hela otäckt realistiskt.
*Kallocain, Karin Boye: science fiction som beskriver ett skrämmande Big Brother samhälle där individens integritet offras för samhället bästa (?) med sanningserumet kallocain. Skriven 1940 är den före George Orwells 1984.
*Jane Eyre, Charlotte Brontë: Varför denna och inte Pride and Prejudice av Jane Austen? Liksom Austen lyckas Brontë beskriva det sociala samspelet i England under 1800-talet, men den senare är snäppet duktigare att beskriva intressanta karaktärer och historier som inte alltid är så sockersöta. Varför inte läsa denna på engelska?
Dessa var svåra att välja ut då jag försökte få till en bra blandning mellan olika epoker och genre samt kvinnliga/manliga författare. Jag skulle vilja lägga till:
Kejsarn av Portugallien (Selma Lagerlöf), Dr Glas (Hjalmar Söderberg), Gregorius (Bengt Ohlsson), En midnattsommarnatts dröm - att se på teater/film (Hamlet), Körsbärsträdgården - att se på teater (Anton Tjechov), Den vidunderliga kärlekens historia (Carl-Johan Vallgren), Gräset sjunger (Doris Lessing).
Uppdaterat 24 februari Jag har ju glömt Dorothy Parker!! Katastrof.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Håller med dig om Kallocain! Underbar.
Tack för ditt förslag, jag blir rörd av den tid du lade ner. Och The kit runner blir jag sugen på för egen del. Go´nattkram!
sara: Kallocain var en riktig överrasknng för mig. Jag hade tidigare avfärdat Karin Boye som "dikter a la tonårsdepp", men i och med att vi flyttade hit blev jag nyfiken på hennes skrivande. (Hon har ju bott i min nya hemstad och har ett eget träd.) Kallocain var så bra, ffa med 1984 som referensram. Och sedan gick jag tillbaka till dikterna och de gav mig mer nu som vuxen.
anna: The kite runner rekommenderar jag varmt. Jag tar sådana frågor allvarligt och dessutom är jag sen i tanken. :)
Post a Comment