Eftersom jag har jobbkoma...

... så viker jag ut mig själv istället.

Vad gjorde jag för 10 år sedan? Jag var nyss hemkommen från USA och pluggade sista terminen på lärarutbildningen. Fick mitt första 'riktiga' jobb i en liten by i Jämtland, och anledningen till att det blev där var pga skidåkning och att den då blivande sambon ville dit. (Det är inte honom jag är gift med.) Sommaren 1998 var den första sommaren som jag inte sommarjobbade sedan 1988.

På hösten fick jag diagnosen astma (något jag inte känner av idag), jag jobbade konstant och förberedde lektioner tills ögonen gick i kors samt kände mig oerhört ensam och isolerad.

5 platser jag har bott på:
Mariestad
Karlstad
Östersund
Umeå
Oxford


5 jobb jag har haft:
Städerska
Pappersarbetare
Gymnasielärare
Forskarstuderande
Adjunkt


5 saker jag ska göra i dag:
Jobba (?)
Träna pilates
Ta barnen till simskola (dottern) + bada i bassäng (sonen och jag)
Marinera kött
Packa

Godmorgon

Klockan är 6:24 och jag har redan varit uppe i en timma. Jag hoppas att jag är lika morgonpigg i morgon för då bär det av till Umeå.

Kanske ordnar sig ändå?

Strax efter mitt klagande över hantverkare fick jag via grannens hantverkare kontakt med en svetsare som fixar ett staket till oss. Det kändes som episoden av The Simpsons när Homer får gå med i en hemlig klubb och plötsligt kunde rörmokaren komma och fixa vattenläckan eftersom Homer hade tillgång till den hemliga koden. Visserligen sa svetsaren att det skulle ta två veckor så jag hoppas att det inte är den engelska varianten* han menar.

Nu fick jag äntligen tag på gräsmattekillen. Han ska ringa om en halvtimma. Jag hoppas att han verkligen gör det för vår trädgård är allt annat än kul, och det vore underbart att få känna någonting annat under fötterna än intorkad lera och maskrosblad.

Uppdaterat kl. 15:18 Han ringde!!

*I UK tar alla jobb "two weeks", de kommer om "two weeks" och de blir färdiga om "two weeks". Verkligheten är något helt annat.

Bild: privat

Skärp till mig!

Jag har sagt åt mig själv på skarpen att detta nonseriet är enkom bortskämdhet:

vårt kök är horribelt. Det har fula luckor, väggarna är målade i en hemsk mörk färg som slukar allt ljus och kakelplattorna i ljusgrått har fått sällskap av några i färg som placerats ut slumpmässigt. Man har lyckats med konststycket att få in sju (!!) olika träslag på denna lilla yta. Handtagen är trista och vitvarorna (rostfria) är Siemens... . *suck*

Men, det är ett Ballingslöv från 2002. Det går att laga mat, diska och äta i utrymmet. Vitvarorna fungerar hyfsat. Oftast. Var tacksam, glad och skärp till mig!

(Dottern, iklädd prinsessklänning och huckle, leker att hon bakar muffins med hjälp av min nässköljningskanna... .)

Bild: privat

Bilder från The Grand opening

Nu, herr och fru Joho, kommer bilderna. Filmen blev som sagt Bee movie (makens val).



Sedan surfade vi STORT. Mega stort. 80 tum stort.

Kvar att göra är gardiner, kablar till lampa (som syns på bilden) samt att borra dit två handtag till förvaringen. Fattas gör en orange Fat boy, en lampskärm till golvlampan (att det ska vara så svårt att hitta? Det finns inte en enda som fungerar på IKEA.) samt ett litet bord att ha vid sidan av soffan. Bilder att ha på väggarna saknas också i nuläget, men troligtvis blir det förstoringar av kort som vi (läs:jag) har tagit på våra resor.

Bilder: privata

Verkligenheten kommer alltid ikapp en och då gäller det att ta tjuren vid hornen. Eller Batman i famnen.

Sonen är numera en "tor kille". Han proklamerade detta gång på gång under gårdagen, och det faktum att han fick en "Baseman" (Batman) förtydligade hans syn på sig själv. Därför var det självklart att nappen skulle slängas innan läggdags. Inga problem - den åkte ner i Vippen med snabbt och med stolthet. Det var inga problem att somna med Batman vid sin sida.

Idag fick han äntligen vistas i det efterlängtade lekrummet på Det Stora Möbelvaruhuset. En av reglerna för att komma in där, förutom att man ska vara tre år, är den oskrivna och säkerligen för varuhuset okända reglen att man inte får ha napp. Lyckan var total när detta numera är uppfyllt och hans storasyster tog hans hand i sin för att gemensamt springa till bollhavet.

Men vid läggdags slog insikten ner som en bomb: "Mamma, min napp. Var är min napp?"

Mamman förklarar och får upprörda gallskrik till svar. Nappen? Borta?!

Efter en stund hördes snabba små steg, någon som öppnade toalettdörren och locket till papperskorgen... . Mamman går upp och kollar och mycket riktigt så ligger en tuttandes kille under täcket med filten gnuggandes i örat. Sonens mamma är en konsekvent mamma och plockar nappen ur munnen. Gallskrik.

Efter en stund tystnar han igen. Mamman går upp och hittar sonen återigen under täcket, tuttandes på en napp som han hade funnit nerkilad i madrassen (varför har han aldrig hittat dem mitt i natten då han gastat efter "my dummy"?) med filten gnuggandes i örat. Den grymma mamman plockar nappen och möts ännu en gång av ett gallskrik, fast nu på engelska.

På scenen äntrar nu fadren:

"Look. You are a big boy now. You got Batman, you've been to IKEA play room. Big boys don't have dummy. Ok?"

Sonen tystnar och nickar. Han lägger sig ner och somnar nästan omedelbart, med Batman i famnen och filten gnuggandes i örat.

Enkel matematik

Häromkvällen åt jag fyra chokladmuffins (eller sjåkladmuffins som sonen säger) i ett svep då mannen var ute på fin middag med En Viktig Gäst. Låt oss säga att det var kompensationskonsumtion för att jag var ensam och hade ont i fogarna. Jag drog mig inte heller för att uttrycka detta i ett interaktivt forum som jag huserar i emellanåt där jag skämtade bort mitt frosseri med att "... någon måste offra sig...". Jag fortsatte mitt rajlerande över mig själv med att poängtera att mina ridbyxlår tillhör den växande skaran, men egentligen - alltså, innerst inne - ansåg jag att jag håller mig hyfsat i form och därmed kan jag smälla i mig fyra stycken chokladmuffins utan några större problem.

Dock fick jag idag revidera min uppfattning. Jag studerade min kropp i de massiva speglarna under dotterns avslutningssejour på dansskolan. Det är inte bara mina lår som sväller; det är hela jag! Ordet 'muffin top' får en helt ny betydelse då de fyra som jag häromkvällen framför tv:n avnjöt verkar ha placerat sig runt min midja. Läget blev mer uppenbart när jag surfade in på iForms hemsida och räknade ut att fyra brownies (ung. samma storlek och ingredienser som våra 'sjåkladmuffins') är lika med 206 minuters promenad. Så lång tid tar det för mig att förbränna dem... så lång tid tog det inte för mig att äta dem.

Detta kanske inte låter så farligt, men med tanke på att jag inte får/ kan motionera så blir situationen allt mer prekär. Jag kommer knappt upp i 206 minnuters promenad på en månad, än mindre på en dag.

Därför inleder jag nu 'Operation muffin top'.

Uppdaterat kl. 20:40 Den här tjejen ligger i lä jämfört med mig.

H 3 år

Idag, vi den här tipunkten, för tre år sedan hade jag värkar. Jag välkomnade den smärtan för den innebar slutet på det j-vligaste - ja, rent ut sagt ett helvete - jag någonsin hade fått uppleva. Dessutom innebar värkarna att den lille krabaten som jag hade kämpat så för skulle komma ut och presentera sig för omvärlden.

Han, tillverkad i ett fd kommunisthotell i östra delen av Berlin, såg dagens ljus efter 40 'riktiga' värkar och 4 krystvärkar. Han var så innerligt söt, och liknade mest en docka med sina 44 cm.

Idag har vi uppvaktat honom med presenter (av oss fick han Traderad Gordon och av dottern ett par Lightning McQueen sockar), chokladtårta med dumlemousse och en gul tulpan. Han kramade den skotska fotbolls- outfit som Great Gran införskaffat åt honom. Hans ögon lyste åt 'Baseman' (Batman) som Auntie R skickat via posten. Mammans ögon lyste inte lika mycket.

Idag är han en mycket viljestark liten kille. Han har förvisso fördubblat sin höjd över havet, fast mäter man 88 cm så är man inte lång i jämförelse med sina dagiskamrater. Han är stark som en oxe och kan dribbla en fotboll så att folk samlas i ring för att titta på. Diskussionerna förs om han kommer att spela för England eller Sverige. Mamman tar detta med ro, medan fadern är oerhört stolt.

Mitt hjärta smälter istället utav hans, i nuläget högst snoriga, pussar och kramar. När han kommer upp och tittar på en med sina STORA bruna ögon och säger "Du är fin, mamma. Jag gillar dig.", då är jag förlorad.

Tack för att jag fått dela 3 fantastiska år med dig, H. Det har varit värt all smärta många gånger om.

Bild: privat

Idag ryker häcken

Äntligen! Men å andra sidan så ställs vi inför ett nytt dilemma då företaget som skulle lägga gatsten och svetsa staket inte har hört av sig. De skulle sätta igång i slutet på april...i alla fall lovade de det i november. F-n vad hantverkare är opålitliga i den här staden*. Inte ens en fjuttig offert kan de skicka över och det spelar ingen roll om jobbet är värt tvåtusen kronor eller tvåhundratusen kronor.

Detta aber, mina kära läsare, slipper man om man bor i lägenhet.

*Kanske ser annorlunda ut i resten av landet.

Inspiration

I och med att jag har köpstopp så får jag inte köpa en av mina största droger dvs inredningstidningar. Men nu är jag nästan avgiftad och älskar att frossa i inredningsreportage på nätet ex detta. En sådan trappa skulle inte sitta fel... .

Förutom Sköna hem så läser jag Living Etc, Eller interiör (på svenska och på engelska), Grand designs magazine (missa inte programmet på kanal 9 onsdagar kl. 21:00) samt danska Boligmagasinet.

Det går faktiskt bra utan att 'bläddra bläddra bläddra åh markera', så länge man sparar länkarna.

Hemmabion invigd

Det blev Bee movie (vad annar med en man som skrev sin avhandling på matematiska modeller som beskriver honungsbins dans), och sedan en svenska komedi: Du levande. Tillåt mig skratta. Eller inte, för jag gav upp efter 32 minuter.

Bilder på den stora happening kommer senare.

Ge mig ett M, ge mig ett E, ge mig ett N, ge mig ett S, Vad blir det?!

Igår efter middagen så inledde jag ett vispande vid spisen. Maken undrade vad jag pysslade med.

Jag (något dovt): Jag vispar.
Han (fortfarande ovetande att han har precis inträtt minerad mark): Why?
Jag (surt): Därför.

Han inser att nu är det läge att dra och vänder sig till barnen:

Han: Come on kids, time for Bolibompa.

När han sedan kom ner hade jag bakat färdigt en rabarberpaj i den stora formen och dubbel sats vaniljsås, och satt och åt ur djup tallrik. A woman's got to do what a woman's go to do.

Fö är projektorn uppe nu och det hänger en ful svart kabel i rummet.

Hemma-bio

Efter en hel kvälls arbete (förutom paus för vetenskapsmagasinet och någon annat program på Kunskapskanalen om kackerlackor som instruerar robotar) så är... *tadaaa*

..projektorduken uppe. Följande återstår:

*projektor
*receiver
*dvd- spelaren (fast den är nog det minsta problemet i denna absurda happening)
*högtalare en masse
*en j-vla massa långa och dyra* kablar

Tror nästan det är läge för vadslagning: när får vi igång skiten? Får vi igång den ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t?

*Vem, förutom min nördiga man, köper en kabel som kostar 1000 kr? Varför gör man kablar som kostar 1000 kr? Hur uppstod behovet ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t? Detta är för mig en gåta.

Uppdaterat kl. 11:49 På frågan vem noterar jag Joho:s man.

Uppdaterat 15 maj Och på frågan varför så verkar vissa män ha en förkärlek för kablar.

Nu vill jag vara med igen

Ska bara jobba först. Och luncha sushi. Och gå på föräldrarfika. För att sedan ta barnen till simskolan. Och sedan behövde maken hjälp med att montera ihop hemmabion...

... men efter det är jag tillbaka!